Socialismen krisar i Sydamerika

KOLUMN, 9 november 2014 kl 22:23, uppdaterad: 9 november 2014 kl 22:26

 NI LOS PETRODÓLARES SALVAN EL SOCIALISMO VENEZOLANO .
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/inte-ens-oljepengarna-kan-halla-venezuela-flytande_4085867.svd @CEDICE

venezuela

43 år har gått sedan jag senast besökte Venezuela. Då, det i särklass rikaste landet i Latinamerika. Oljexportens enorma inkomster hade omvandlat denna en gång så fattiga och oroliga republik till en välmående demokrati. Då bodde jag i ett allt mer kaotiskt Chile, som var på väg mot diktaturens avgrund. 1971 var Chiles inkomst per capita knappt hälften av Venezuelas, och Caracas överdådiga affärer och lyxbilar imponerade stort på den 21-årige chilenare som jag var då.

Nu är allt omkastat. Chile är en beundrad demokrati och Latinamerikas rikaste land, medan Venezuela förfaller ekonomiskt, präglas av våldsamma konflikter och dess demokrati har helt urholkats efter sexton år av populistisk och allt mer auktoritär maktutövning. Stämningen i Caracas är betryckt och dess gator strålar inte längre av överflöd utan av varubrist, svarthandel och otrygghet. Överallt ser man bilder av den avlidne Hugo Chávez och efterträdaren Nicolás Maduro. Det är den så kallade bolivarianska revolutionens förgrundsgestalter, som säger sig inspireras av frihetshjälten Simó Bolivar.

Hur kunde det bli så här? För Chiles del handlar det om en kombination av en öppen och dynamisk marknadsekonomi, skapad under militärdiktaturen (1973–90), och en lyckad demokratiseringsprocess, ledd av ansvarsfulla och konsensusinriktade regeringar, som effektivt kunnat bekämpa fattigdomen utan att förfalla åt populismens villfarelser.

I Venezuela har dess stora oljeinkomster utgjort landets förbannelse. Tack vare dessa inkomster har staten fått en helt dominerande ställning. Näringslivet och alla samhällsklasser har blivit beroende av dess favörer. Det inledde fördärvandet av Venezuelas ekonomi och demokrati långt före Chávez makttillträde 1998. Vad denne gjorde var att förstärka redan negativa tendenser och använda oljans ymniga inkomster under 2000-talets råvaruboom för att bygga upp, med hjälp av allehanda bidrag och sin folkliga karisma, en personlig maktställning utan dess like i Sydamerika.

Nu är caudillon borta och dess efterträdare har allt svårare att behålla greppet över ett kaotiskt land, som med fasa upptäcker att ingenting hållbart har skapats med oljemiljarderna. Tvärtom, det allt mer statskontrollerade näringslivet har nära nog kollapsat på grund av en ofantlig misskötsel och korruption. Inte ens oljepengarna verkar kunna hålla Venezuela flytande.

Framtiden ter sig inte hoppingivande för Venezuela och inte för Kuba heller, som är helt beroende av Venezuelas oljebidrag. Socialismens främsta företrädare i Latinamerika har mörka dagar framför sig. Det kapitalistiska Chile kan däremot blicka fram mot att bli regionens första utvecklade land.

Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia. mauriciojoserojasm@gmail.com

 

Los comentarios están cerrados.

A %d blogueros les gusta esto: