Om islam, islamism och jihadism

Om islam, islamism och jihadism 10943666_10153065310547840_577492064351183625_n

18 januari 2015 kl 20:50, uppdaterad: 20 januari 2015 kl 09:31

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/olika-standpunkter-om-is-och-islam_4262245.svd

Terrordåden i Paris och den Islamiska statens (IS) skoningslösa framfart tvingar oss att ställa den besvärliga frågan om islams koppling till dessa handlingar. Här står tre ståndpunkter mot varandra.

Den första är den som David Cameron nyligen uttryckte apropå IS:s illdåd: ”De är inte muslimer, de är monster”. Det handlar alltså om hatiska individer, som begår våldsdåd i islams namn utan att i själva verket ha något med den religionen att göra.

Den andra är den som Tony Blair gav uttryck för i juni 2013 när han, efter mordet på en brittisk soldat, skrev: ”Det finns inte ett problem med islam… Det finns inte ett problem med muslimer i allmänhet… Men det finns ett problem inom islam – med anhängarna till en ideologi som är en gren inom islam… I dess hjärta finns det ett synsätt om religionen och om kopplingen mellan religion och politik som inte är förenligt med ett pluralistiskt, liberalt och öppet samhälle.”

Den gren av islam som Blair syftade på är den som kallas islamism, med jihadismen som dess väpnade uttryck. Den har många varianter, men alla förenas av idén att religion och politik inte kan skiljas åt och att islam ska styra samhällslivet i dess helhet. Idén om ett sekulariserat samhälle måste därmed bekämpas som uttryck för ett hädiskt synsätt. Dess mest träffande uttryck återfinns i Muslimska brödraskapets credo: ”Koranen är vår författning”.

Den tredje ståndpunkten går längre än Blairs och säger att problemet finns i själva islam, ty idén om att religionen ska styra samhällslivet har varit central i islam från dess första början. Islam föddes inte bara som en religion utan också som en samhällsordning, såsom det gestaltade sig i den av Muhammeds instiftade gemenskap i Medina år 622.

I det avseendet skulle islamisterna följa islams sanna budskap, men det säger ingenting om metoderna för att uppnå detta ideala samhällstillstånd. Det förklarar de stora dispyterna mellan olika islamistiska strömningar om jihads rätta former.

Följderna av dessa ställningstaganden är radikalt olika. I det första alternativet är det frågan om att bekämpa vissa individer och motverka orsakerna till deras sjuka agerande. I det andra är det en fråga om att isolera och motarbeta en viss tolkning av islam till förmån för andra, som är fullt kompatibla med ett öppet samhälle. I det tredje står vi inför en mycket vidare utmaning, som handlar om de förändringar som islam måste genomgå för att kunna anpassas till ett modernt sekulariserat samhälle.

Vi har, med andra ord, en mycket angelägen debatt framför oss och jag hoppas att vi ska kunna föra den på ett sansat sätt, ty mycket av vår framtid hänger ihop med de slutsatser vi kan finna.

Los comentarios están cerrados.